Aldrig mer! – Del 1

“Tja! Du jag är på väg ut till Frida, Jag har fått känslan av att något är fel.” Den unga mannen kastade en blick i backspegeln, motorvägen var tom i båda körfält.
“Vad skulle vara fel menar du?”
“Nått hon sa bara. Möter du upp där eller?”
“Jaja jag får väl komma så fort jag kan då då.” svarade den andra mannen trött.
“Fint.”
Mannen i den röda mustangen avslutade samtalet, tryckte foten lite hårdare mot gaspedalen och slängde ut en fimp genom rutan. Han tände genast en ny med en hand kvar på ratten. Medan han frenetiskt blossade på sin Marlboro röd vandrade tankarna iväg till det sista samtalet han haft med Frida förra veckan. Hon hade verkat nervös och stressad, inte alls sådär skämtsam och glad som annars. Hon hade nämnt nått om att hennes man var på väg hem och att hon var tvungen att lägga lillan sin och städa upp lite innan dess. När han tänkte efter lät hon nästan lite rädd och det hon nämnt flyktigt vid andra tillfällen då hennes man kommit på tal oroade honom. Han gasade på ytterligare lite och passerade 180 på mätaren. Bilen fylldes av rök och han kastade irriterat ut ciggen. Nu var han snart framme.

Han svängde in på uppfarten till ett grått hus i ett lugnt villaområde. Dörren var upplåst så han gick in.
“Hallå? Frida? Är du hemma?”
Inget svar. Han gick in i köket, det var tyst, konstigt tyst. Plötsligt hörde han ett barn gråta, han skyndade tillbaka till hallen och ut i vardagsrummet mot ljudet. Där på golvet, bredvid en brun skinnsoffa, låg hon. Barnets gråt var nu tydligare. På knä bredvid Frida sökte han snabbt över hennes kropp. Bröstkorgen rörde sig stötvis upp och ner och han kunde känna hennes puls slå svagt. Hon hade ett rött märke strax under ena ögat, håret var blodigt, antagligen hade hon slagit i huvudet i fallet. Han strök handen genom det ljusa håret och bekräftade sin teori. Handen blev fuktig av blodet och han insåg att det måste skett nyligen. I rummet intill skrek hennes ettåriga dotter på uppmärksamhet. Hon stod i sin spjälsäng med tårar i ögonen när han mötte hennes blick. För ett ögonblick visste han inte vad han skulle ta sig till, han andades ut, bestämde sig sedan för att plåstra om Frida först och sedan ta hand om dottern Lilja.

Lilja satt redan i mustangen, i bagaget låg kläder och annat nedslängt i svarta sopsäckar han hittat. Han lyfte upp Frida och bar ut henne till bilen, sedan bar det iväg i 180 på motorvägen igen. På köksbordet hade han lämnat en lapp.
“Detta var sista gången din jävel! Ser jag dig igen ditt fula as knäpper jag dig!”

Positive vibes

Har ni också märkt hur jäkla viktigt, om inte även kul, det är att sprida positivitet runt omkring sig?

Jag älskar att stötta folk omkring mig och heja på dem när de tar sig an någon utmaning. Tycker en uppmuntrande kommentar är så lätt att ge och den brukar alltid vara välkommen. Jag tror att de allra flesta har behovet av att känna att någon tror på dem, så visa att du är en som tror! Tänk om vi alla kunde försöka vara lite mer positiva till vår omgivning och framförallt tänk om vi kunde bekräfta varandra mer!?

Du har vänner runt omkring dig som kämpar med tuffa utbildningar på högskolan, någon vill gå ner i vikt, en tredje är ensamstående förälder, en annan kämpar mot psykisk ohälsa och någon har drömmar att slå igenom med sitt band. Tänk om man skänkte dem några positiva ord och tänk om du faktiskt delade den där videon på YouTube som din väns band precis lagt upp, det tar så lite av din tid men betyder så otroligt mycket för någon annan.

Men i det stora hela tillhör vi allt som oftast den tysta massan, vi beundrar i tystnad istället för att dela med oss av våra tankar. Iakttar passivt och låter allt stilla bero. Vad jag försöker säga är att de där orden kan ofta vara drivkraften för någon att ta sig framåt. Bekräftelsen av att någon ser att du kämpar är oerhört viktig. Ta mig och denna blogg som exempel, jag får bekräftelse när jag ser antal lästa inlägg samt när jag får kommentarer och det är drivkraften som får mig att fortsätta göra det jag gillar.