Det kallas smink

“Du ser pigg och fräsch ut tycker jag.”
“Det är nog skenet som bidrar.”
“Det tror jag inte.”

Det kallas smink, den mask jag drar på mig för att dölja min trötta uppsyn. För ett år sedan var jag tjejen som gick sönder från insidan, i flera dagar kunde jag känna hur tårarna låg på lur och bara väntade på att få rinna längs mina kinder ner mot hakan. Ibland tillät jag dem att komma, när ingen såg. Annars låtsades jag som att allt var bra trots att jag bokstavligen trodde att min bröstkorg skulle explodera. Trots att jag bara ville skrika av smärta, den värsta smärta jag någonsin upplevt.

Tankarna svävade bort mot att lämna denna värld men jag kämpade vidare, det vände och jag började må bättre. Till hösten kom och jag började uppfatta tecken kring att det var tillbaka. Jag föll igen men denna gång valde jag att fokusera på mig själv, att göra sånt jag mådde bra av och snart var jag tillbaka på bannan.

Det kallas smink, den mask jag drar på mig för att sudda bort det som fortfarande antyder om hur jag mådde. För jag mår bättre men inte helt bra. Jag ser fortfarande inget ljus i mina ögon när jag tittar mig i spegeln eller tar en selfie och huden är trött, trött och torr. Håret liknar mest en utnött skurmopp och själen sörjer.

Det kallas smink, masken jag drar på mig för att skapa en illusion av att allt är bra. En chans att se pigg, livfull och glad ut. För min egna skull.

 

4 comments / Add your comment below

Kommentera